Läggning. Sixten: Jag MÅSTE ut och springa först. Jag: Gör det då. Sixten: Du och Harry ska följa med. Jag: Ok. (springer runt kvarteret) Jag: SÅ. Nu går vi in. Sixten: Nej vi ska gå hit också. Harry: JA. Sluta mamma. Jag: Nej. Sixten och Harry: JO. Jag: Men asså, jag ger er lillfingret och ni tar hela handen. Eller armen. Sixten: Bra uttryck! Jag: Men jag måste erkänna att det är skönt när ni är ett team liksom. Inget förenar som en gemensam agenda mot fienden. Sixten: Nu går vi hit. Jag: NEJ. Sixten: Oj vad sur du blev, vad hände med det härliga med gemensam agenda? Jag: Men mitt tålamod håller på att ta slut. Kanske det hade varit bättre om jag inte hade behövt tjata förut om tandborstning i en halvtimme. Det räcker med ett litet fel och så tar tålamodet slut. Harry: Som att han skulle rita en häst och råkar rita en ko i stället? DET är ett litet fel. Sen är det liksom ännu mer kört för då börjar man skratta. Toppendignitet får man då.
